Första Arken är igång

Outlinen av denna ark är klar som jag redan har delvis meddelat de flesta utav er. Men allt eftersom saker utvecklas, ju mer… intressant blir det.

Det är många små saker som händer som ni alla har någon liten del utav. Jag har försökt visa de senaste passen vad jag strävar efter. En form utav domino effekt, ripple-effect där alla är kopplade till varandra på något vis.

Klockverk och kugghjul är vad jag brukar benämna det. Och stora delar av att det tagit så lång tid som det tagit och att passen varit så korta är att det är svårt att få det jag vill. Men jag tror att det senaste passet faktiskt visade vad jag ville uppnå. Hur ni fick se kummeln av de små effekterna satt i spel.

Men det är mer som händer och mer som hänt, som kommer avslöjas i nästa tvist av passen. För nu börjar det jobbigaste. Att binda ihop de nuvarande två ”grupperna” med varandra. För vi spelar inte två grupper, vi spelar sju karaktärer, bundna till varandra och världen.

Och en del av vad som händer i världen tänkte jag avslöja med en liten Short Story;

Med kraftiga vingslag steg Melfite upp genom luften för att till slut slå ut med vingarna och i stora spiraler glida nedåt. Den lilla staden – mer en överväxt by – som låg under honom var i princip hans. Han studerade flödena av energier i etern, sniffade verklighetens massa och smakade av det andliga vindarna.

Han grimaserade äcklat. Trots det extensiva arbetet så kunde han knappt känna av förändringarna. Världen förändrades, energier omfördelades, Balansen anpassade sig. Gudarna väntade. Och hans största hopp var nu att vända sig till Mörkret.

Han vred på sig och landade i den lilla grottan han flugit in i. Hans nya Nyckelpjäs var någonstans i västlig riktning. Mest troligen försökte han för stunden bekämpa hans rivals försök att förhindra Melfite. Om det inte vore för hans uppdykande, i Melfites svaga ögonblick, hade han mest troligen lyckats starta helningen av De Trefaldiga Magin vid detta lag.

Men den nye ville inte det, och han var slug och Melfite befarade, även kraftigare än han själv. Han kände det milda intrånget av hans Älder Irrbloss, försiktig, ödmjuk, och bekant i hans fästande i hans sinne.

”Kalkyleringarna är avklarade store Maleficientus. Jag har tre nya slutsatser att meddela,” skickade varelsen via den telepatiska länken han skapat.

Irrblossets magi verkade inte ha förändrats, men då sa den att den inte använde magi, den var tankar och energin i vilket alla tankar består utav. Och så länge saker kunde tänka, skulle han kunna fungera. Han kunde däremot ej längre uppfatta verkligheten på samma sätt som förr och var därför väldigt isolerad i sin världsbild. Det var en skam, han hade kunnat spionera på den andre och ta reda på vad för Djävul han var och hur kraftig han var.

Han lyssnade på redovisningen medan han observerade sin samling och la till föremålen från nattens utflykt.

”…och sista slutsatsen är, vi behöver skärvan från det förra subjektet,” avslutade irrblosset samtidigt som Melfite placerat ut och inventerat alla de magiska och mystiska föremålen och varelserna han samlat på sig för de trollformler han behövde för att laga, de brustna länkarna och kanalerna.

Så han behövde skärvan alltså. Det kunde bli svårt, med tanke på att han inte hunnit extrahera skärvan innan den korrupta ängeln flyttat kroppen. Och med en gudinna i närheten skulle det inte bli enkelt, men kunde han göra det utan skärvan?

Melfite började göra planer, samtidigt som han förberedde sig för en färd till den enda andra dimension han kunde nå.