faJakkx – Year 45 – Jacqueline

Jacqueline är uppväxt i den avlägsna lilla staden Wimbledon som ligger i nordvästra Nova State. Det är en stad som ligger knappt 20 ligor nordväst om Nova City. Det är en högt belägen gruvstad med en väldigt tuff attityd.

Hon kommer från en blygsam familj där fadern var en Power Striker som arbetade i gruvorna. Han var en rättfärdig man som stod fast vid den typiska inställningen de har i Nova; Rätt ska vara rätt och Aristokratin är dem som avgör. Var man på sin plats förtjänar sitt leverne och belönas efter hans insats i samhället och för sin Furste/Furstinna.

Han började som enkel gruvarbetare när hon föddes då familjen egentligen inte hade råd att skaffa barn. Från början var han bara en simpel gruvarbetare men med hans flitiga arbete och uppvisade förmåga att följa order och även hjälpa hålla ordning blev han snabbt en förman och ledare i gruvorna. Han blev aldrig mycket mer då man som låg född inte kan bli mer än Första Förman i gruvorna.

Jacqueline var knappt elva när fadern dog i en olycka och lämnade familjen utan försörjning. Hennes mor försökte sitt bästa med hennes förmågor att försörja familjen genom konst och dikter, det anses som brukliga saker för en kvinna att hålla på med i Nova. Men som änka med en förmåga som var knappt medioker inom målning var det svårt att försörja familjen med bara skrivandet av dikter och poesi för adelsmän som uppvaktade kvinnor. Detta ledde snabbt till att lilla Jacqueline var tvungen att hjälpa till med försörjningen i hemmet.

Säljande moderns teckningar och små tavlor på stadens gator och bland tavernor och liknande så hamnade den söta och mogna Jacqueline ofta i svåra situationer och inte ett fåtal överfallsförsök. Men eftersom hon ärvt sin fars Power Striker-gen och även varit en rörlig flicka med lite av en killes egenskaper när det kommer till bråk undkom hon det mesta och otroligt nog förlorade aldrig oskulden i något utav de flertal våldtäktsförsöken.

Trots allt detta var det inte tillräckligt. En vårdag när hon var blott femton år gammal så blev de utkastade ur det lilla hem de försökt upprätthålla och hade inte så mycket till val annat än att söka sig till Nova City och hoppas på att få Drottning Novas barmhärtighet. För man kan alltid ansöka om drottningens nåd och hjälp under vissa av hennes öppna audienser.

När de väl kom dit fick de inte se Nova i egen hög person, men la fram önskemålet framför Hovmästaren, där de blev nekade och uppmanade till att gifta bort Jacqueline eller söka en Hertigs beskydd. Alternativt giva sig som livegen till en mindre furste eller handelsman.

När de väl vände från hovet med sänkt mod så var en av Adlarna i Hovet där och visade sin sympati. Då modern ej kunde gifta som sig¹ så föreslog han ett litet bidrag som hon skulle kunna få var tredje fullmåne, om hon efter sorgeperioden var över skulle överväga att gifta sig med honom. Om både hon och han då ville det. Och det enda han ville ha innan var att hon kom till hans hushåll med hennes dotter på hans årliga vaka. Hon accepterade och detta var första gången Jacqueline träffade Goldarion.

Med Goldarions generösa erbjudande så återvände Jacqueline och hennes mor än en gång till Wimbledon för att försöka ta upp livet på nytt. Detta var under oroliga tider, och precis varför minns man inte längre. Men man vet att hela landet, inte bara Nova var under någon form utav oro eller påfrestningar. Detta gjorde det svårt och dyrare än förväntat att återuppta ett liv igen. Och trots Goldarions bidrag så behövde både Jacqueline och hennes mor arbeta väldigt hårt. Hennes mor började arbeta som väverska och Jacqueline i en sjukstuga.

I en stad som Wimbledon så är det väldigt många olyckor varje dag. Dualister som gör illa sig bland adeln, gruvarbetare som gör illa sig i olyckor i gruvorna, soldater som gör illa sig stridandes banditer samt vid gränsstrider och olyckor från stadens höga broar, smala trafikerade gator samt då stadens smutsiga tiggare, horor, gatubarn med mera. Och på grund utav den oro som låg över landet av Bortglömd anledning så var det väldigt mycket utav sådana olyckor. Och alla barn över tio och under arbetsålder kunde alltid hjälpa till i kök och i sjukstugor. Det var inte bra betalt, men det var alltid någonting plus att man fick ofta en liten utbildning som alltid kunde leda till någonting senare i livet.

Lite mindre än ett år efter att de återkommit hem från Nova så kom en dag en vagn till deras hem. Den hade två stycken fina svarta hästar förspända och var av dyrbart slag. Alla i området gick nyfiket förbi på gatan och såg de ståtliga hästarna, den rika vagnen och de två livréklädda tjänarna som satt med höga hattar och silkesskjortor på kuskbocken. I den lilla staden som Wimbledon så de enda som hade råd med en sådan tillställning var Borgmästaren själv och några få adlar. Det var en vagn sänd från Goldarion, menat att ta dem till hans årliga vaka.

Det var en spännande tur för Jacqueline och hennes mor, som tagit på sig sina bästa kläder och packat bara det bästa för denna årliga tillställning för att vaka, av någon anledning de inte kände till när de åkte dit. Goldarions Gods låg i Supreme City i Star State, vilket kom som en förvåning för dem bägge. Det blev en längre resa än de hade föreställt sig, även om större delen utav deras stopp var på fina Gästgiverier för adelsmän och rika köpmän. När de väl kom fram till hans pråliga lilla palatsliknande hus i den underbara staden så blev de välkomna som festens gäster och för en kväll kände de sig som vördade och respekterade adlar på besök hos deras välbärgade slag.

Jacqueline blev behandlad som en prinsessa, presenterad till alla av Goldarion själv och alla gav henne komplimanger och noterade hur underbar hon var. Medan hennes mor var vid Goldarions sida, glidandes runt som om hon vore hans fru. Alla hade mörka kläder av dyrt slag och festen var av en dyster, stillsam karaktär. Till slut frågade Jacqueline vad de var de vakade för, och Goldarion log bara mystiskt och förde henne till en man som hon ännu inte träffat. Mannen satt på i en utav de högre hallarna med fönster som gick från golv till tak, tittandes mot väster. Goldarion överlät förklarandet till vakan åt honom.

Mannen hon mötte såg annorlunda ut. Han var lång, med mörkt hår och ett utmärglat ansikte och intensiv blick med mörka ögon fick henne att rygga tillbaka. Hans ansikte var fullt utav en mystisk dold kunskap och självsäkerhet och utstrålning utav en kung som tittar på en mask. Han observerade den obekväma Jacqueline i några minuter innan han till slut sa att vakan var i observation av mörkrets överlägsna styrka över ljuset. För denna natt, så för några sekunder, skulle det inte finnas något ljus alls. Det var en sällsynt natt då stjärnorna bleknade, och solen och månen försvann och enbart mörker regerade för några minuter. Absolut mörker.²

När ögonblicket väl kom, så släckte de alla ljusen i huset, alla samlades i salen där mannen satt och de stod där i tystnad och såg hur ett mörker kom svepandes upp från horisonten och hur förunderligt nog alla stjärnor och alla månar, till och med den stora kraftiga röda månen som nästan alltid syntes, bleknade bort och hur det blev absolut mörkt. Jacqueline kunde höra folk dra för andan, folk darra i hennes närhet och hon kunde själv känna den vördnad för vad de vittnade. Hon kunde känna rädslan, och när hon ansträngde sig kände hon något främmande i ögonblicket, någonting hon inte hann identifiera men som var nära att ge henne bottenlös panik då en skärva av ljus dök upp på himlen igen, stjärnorna kom tillbaka och allt återvände till normalt. Det var ett ögonblick som hon aldrig glömt bort, trots att hon upplevde två vakor till hos Goldarion.

Dagarna som kom efter vakan var vanligtvis väldigt glada och trevliga i jämförelse med den dystra stämningen innan. Hon träffade aldrig den mörka mannen igen, och Goldarion nämnde han aldrig vid namn. Men det var onekligen så att alla i sällskapet såg upp till honom och fruktade honom. Det var även bland dessa följande dagar som Jacqueline utforskade Supreme City och fick även lära sig en massa saker utav Goldarion och hans gäster. Hon fick höra om magi och legender, om världens under och mystik och se Menos Stjärna – Grandicka. Om än på håll från Supreme City. Hennes mor fick även några uppgifter, vilket om hon utförde dem i Goldarions namn skulle ge henne extra bidrag. Vilket ofta ledde till att de åkte till Nova City.

Det gav Jacqueline att se huvudstaden fler gånger, och på närmre håll. Medan hennes mor utförde de arbeten Goldarion ville att hon skulle göra, spenderade Jacqueline att utforska staden och se dess sevärdheter. Detta var första gången hon lyckades se Sabrina Stoneface. När hon var ute och gick en utav dessa besök så såg hon ett gäng utav riddare i deras stora fullrustningar, men vitlackerade till skillnad från vanliga riddares normala stålplåtar, med blå stjärnor och virvlar på samt med vita vapenrock med Novas urdjur en vit vinter uggla, över bröstplåten. De kom ut från Ordenshuset i Nova och red iväg på vita springare och dess ledare, den enda utan hjälm, var en kvinna med hårda ansiktsdrag och blont böljande hår.

När hon frågade var det var, då så vitt Jacqueline visste fick inte kvinnor bli riddare, eller ens bära vapen enligt Noviansk Lag, så berättade några stadsbor att De Vita Riddarna eller Nova Strikers, var de enda utav Menos alla Riddarordnar som accepterade kvinnor, om än sällan. De berättade även att Sabrina Stenansikte var Drottning Novas kusins barnbarn, och att hon var den första at de Vita Riddarna att nå högsta officersrang och nu ledde hon alla kvinnor bland de Vita Riddarna. Facinerad över de Vita Riddarna började en dröm bildas hon Jacqueline.

Hon besökte Riddarna flera gånger. Första gången så blev hon väl mottagen och ställde massa frågor. De berättade lite av vad de sysslade med. Utöver att upprätthålla rättvisa för den gemene mannen och skydda de som var för svaga för att skydda sig själv, vilket är saker som alla riddare gör, så är de alla Drottningens Eliter, precis som De Kungliga Riddarna förr var Konungens Riddare och nu är Högste Rikskanslerns Riddare. De har även ett personligt mål att söka upp all ondska och förgöra den för att hålla Nova rent och äkta till de ursprungliga vägarna.

Hon fick dock inte ansluta sig till dem för att hon var för liten. Ingen kvinna som inte har visat sitt värde får ansluta sig, sa dem till henne. Så när hon var arton så begav hon sig till  Westwall för att lära sig slåss, och framförallt söka upp Vapen Mystikerna som bor högt upp på Väggens sluttningar. Hennes mor hade vid det laget lyckas hitta en ny konst som hon kunde försörja sig rikligt på. En form utav broderade tavlor men invävda dikter och symbolik. Det var en idé som hon fått medan hon arbetade som vävare och som hade sålt väldigt bra när hon väl kommit igång. Hon började med att väva olika ordspråk och sedan små visdomar och till slut poesi som var hennes passion. Och med Goldarions bidrag så kunde hon till slut göra allt från små bonader och tavlor, till att väva in det på förkläden och bårder. Så när Jacqueline lämnade sin mor, kunde hon försörja sig själv igen.

I Westwall skrattade dem åt henne. En kvinna så ung och oerfaren som henne, skulle klättra upp till Vapenmunkarna på Väggen? Hon hade en väldigt stor skara åskådare när hon väl försökte, och misslyckades. Det var ren tur att hon inte slog ihjäl sig första gången hon försökte. Hon tog det mer försiktigt efter hon återhämtat sig. Det gick nästan ett halvår och totalt tio försök innan hon till slut lyckades ta sig upp. Där blev hon mött utav Mäster Kuhan, som blev hennes Guide, Mentor och Tränare.

I fem år tränade hon med Tekkanerna på Väggen innan hon till slut nådde den upplysning och kontroll som en Tekkan förväntas ha. Som de allra flesta som kommer till Tekkanerna så nekade hon att bli en Munk och lära sig den sanna vägen, en väg som inte ens Mäster Kuhan än hade uppnått, en väg som kan ta en allt från tjugo till över hundra år att uppnå. Vapenmästarens Väg. Utan hon klättrade ner tillbaka till Westwall.

Detta var precis vid samma tillfälle som kriget mellan Northblood och Rambulls hade kommit till sin kummel och Noria var i trängande behov utav att ordning återställdes. Med sin nyfunna mognad och egenskaper, började Jacqueline att arbeta med Garnisonerna och de som var villiga att slåss för vad som var rätt, för att återställa det hela.

Hon arbetade först för legosoldater, och blev sedan rekryterad utav Stjärnstatens Arméer där hon lyckades stiga snabbt i rangerna. Hon var med i fem år av kampanjer i återställande utav Norias frid och kom så högt som Skvadron Kaptens Befäl innan kampanjerna började sina och hennes tjänstgöringstid tog slut. Istället för att återuppta en ny period, begav hon sig hem med en brinnande övertygelse att denna gång var hon värdig.

Efter hon kom ner från väggen hade hon varit hem tre gånger. Första gången när hon var legosoldat och just innan hon anslöt sig till Stjärnstatens arméer. Då stannade hon i Nova City och besökte De Vita Riddarna, hon la fram vad hon hade gjort, berättade allt hon varit med om, och ansökte om att få bli med dem. De nekade henne, och sa att hon hade för liten erfarenhet att slåss för rättvisa då en Legosoldat slåss för pengar, ej för andra. Så hon återvände och anslöt sig då till Stjärnstaten för en tvåårig tjänstgöringsperiod.

Efter denna återvände hon igen hem och stannade på vägen i Nova City. Då sa dom att hon var av låg börd, och därför behövde mer tid att mogna för att kunna riktigt förstå de ädla motiven bakom att hjälpa andra, osjälviskt. Så hon återvände och skrev upp sig för ytterligare en tvåårig period.

När hon till slut efter alla kampanjerna begav sig hem hade hon varit så osjälvisk hon kunde, hjälpt många personer som var i nöd, hon hade spenderat den mesta av sin lön på välgörenhet och skänkt till bättre behövande som hennes mor och byar med mycket reparationer. Hon hade frigjort ett antal byar och mindre städer från tyranneri och rotat upp och varit väldigt avgörande att avsätta en korrupt Guvernör samt hindrat och stoppat ett antal rövarband att sprida kaos. Hon var nu övertygad om att de skulle acceptera henne, hon hade fått utmärkelse och blivit erbjuden en befordran som hon nekat i favör för detta.

När hon väl la fram alla rapporter, och sin berättelse och även hade några att tala för henne från hennes forna förband i armén så sa de att hon var oren i själen och saknade vad som krävdes. Detta gjorde henne rasande. Efter allt hon gjort för att få bli en del utav dem så slänger de upp ursäkt efter ursäkt i ANSIKTET PÅ HENNE! Hon var nära att låta vredet ta över och under några ögonblick föreställde hon sig hur hon mördade var enda en utav Riddarna på det mest brutala vis och mitt i allt så kände hon plötsligt ett lugn. Fortfarande vrede och ilska, men inom ett kallt fokuserat lugn. Hon vände och gick, och ämnade att aldrig mer komma tillbaka. De Vita Riddarna var inte vad hon ville ha, det var inte för henne. Hon hade just fått insikt om någonting.

Det den mörka mannen hade sagt till henne för över tio år sedan hade kommit tillbaka till henne i hennes vrede. Och känslan hon hade känt där i det mörkaste ögonblicket där den första vakan. Mörkrets överlägsenhet över Ljuset. Hon förstod nu, hon hade hört och sett mörker. Hon hade hört vad som hade hänt i Northend, hon hade sett Wetboys och andra övernaturliga varelser använda sig utav mörkrets krafter. Hon hade sett hur folk försökt bruka magi, och hon hade hört legender och sägner från Vastian. Hon var nu övertygad om att Den Mörka Mannen, som hon tänkte på honom, var nyckeln till en ny dröm. En dröm om en Order utav Mörka Riddare, en dröm om kraft, makt och styrka.

När Jacqueline fortfarande tränade hos Tekkanerna så hade hennes mors sorgeperiod löpt ut. Hon hade då en frodande affär och levde då ett hyfsat gott liv. Hon var inte intresserad av Goldarion, men bodde med honom i ett halvår innan de bägge beslutade sig att det inte kunde bli något mellan dem. Goldarion blev ju självfallet besviken, men som den gentleman han var accepterade han detta och om än hans bidrag blev mindre, fortsatte han att stötta hennes mor, och i utbyte så sålde hon istället saker för honom och arbetade då och då med vissa ärenden åt honom. Hon var fortfarande välkommen till den årliga vakan även om hennes närvaro inte var ett krav.

Så Jacqueline sökte sig till Goldarion i Nova där han, precis som första gången de träffades, ibland ingick i drottning Novas Hov. Där sa hon att hon ville träffa Den Mörka Mannen igen. Goldarion nekade först och försökte milt skicka iväg Jacqueline. Men till slut så ändrade han sig med kommentaren; Han markerade dig, det skulle jag ha förstått. Och bjöd in henne till att möta honom i Wimbledon någon månad senare.

Jacqueline återvände hem och väntade och när mötet väl kom så förväntade hon sig Den Mörka Mannen, men träffade bara Goldarion och ett halvdussin individer. De träffades i källaren till en gammal butik, och alla utom då Jacqueline var klädda i mörka kåpor. Goldarion berättade då att om hon sökte mörkret, så var det honom hon hade att vända sig till. Mannen, hon söker, kommer hon aldrig att se. Han vet inte var han är eller vart han är, men han är en stor man från fjärran land, ej påverkad utav Dimman, med en Agenda. Och han har givit honom, Goldarion, en bok fylld med instruktioner hur de, tillsammans kan uppnå mörkrets krafter utan att bli förlorade. Mannen hade lovat honom en kompanjon. Och han insåg inte förrän hon sökte upp honom att det var Jacqueline han hade valt. För han hade lämnat honom med löfte att aldrig återvända, då han fått det han sökte efter. Han hade trott det var Jacquelines moder.

Hon fick då ett val, att ansluta sig till honom och hjälpa honom i hans planer och ta del av den makt som fanns i boken han hade eller, fortsätta med sitt liv i ovisshet om den makt som skulle kunna bli hennes…

Detta var ett år sedan.

1. skulle anses som lösaktigt, giftermål i Nova gäller för livet så en lämplig sorgeperiod vid olycksfall är oftast minst 7 år ↩

2. Denna man var samma man som ni alla lärt känna som Lawrence King ↩