Fajakkx – Year 45 – Finch

Sedan Finch var sex-sju år har han levat på gatorna i Soria. Han föddes i den lilla staden Madison i södra Soria där hans mor arbetade. Finch minns inte mycket av sin mor då hon dog tidigt, och han har ej heller tänkt så mycket på det eller saknat familjelivet. Att vara ensam har som på något sätt alltid tilltalat honom och han trivs bäst i bakgrunden och även när han umgås med folk är han mer för att lyssna och absorbera än att tala i onödan.

De första åren på gatan var svåra för Finch som var både liten och klen och dels led redan utav att vara undernärd och gängligt byggd. Men till skillnad från många andra i hans position så sökte han inte hjälp, utan kämpade istället för att hitta sin egen väg att ta hand om sina problem.

Ficktjuveri kom naturligt för Finch. Att tigga och be om mynt kom sällan honom till tanken då man ändå får mer av att ta börsar och mynt. Han kom att bli väldigt duktig med sina flinka fingrar och på något vis hade han aldrig något problem med vem kan kunde ta pengar ifrån och när, han kände som på sig när tillfället var som rätt, vem som var mest ouppmärksam och vilka fickor som var mest lovande. Men en dag så åkte han fast, och det rejält.

Mannen Finch skulle sno ifrån verkade vara ett vanligt ovetande offer, men någonting speciellt drog Finch till honom. Han kände inte den vanliga känslan från individen, den som alltid gav honom tips om hur och när han skulle sno mynten. Men det var en annan starkare mer attraktiv känsla som Finch tyvärr misstolkade. När han sträckte in handen i mannens bältes-pung så tog mannen tag om Finch lilla handled och lyfte upp honom. Mannen verkade mer förvånad och sträng än arg. Och när han såg Finch, blev han så förvånad att han släppte honom. Finch tog tillfället i akt att fly, men kom inte långt innan mannen kom ikapp honom, bara två-tre steg, och lyfte nonchalant upp honom igen.

Stadsvakten tillkallades, men mannen, Emanuel, sade att han hade saker under kontroll och ville hantera situationen själv. Efter viss diskussion så lät Stadsvakten honom ta med Finch utan att Finch skulle få den bestraffning som gatuungar brukar få¹. Emanuel tog med Finch till sitt rum på Tavernan där han, enligt Finch, höll honom tillfånga i en månad. Det var snarare ett halvdussin dagar i vilket han försökte lära känna den envise lille pojken. Finch vid detta lag var runt tolv-trettonårsåldern men Emanuel tog honom för en sju-åttaårig pojke då varken Finch eller Emanuel var medveten om Finch panlingssyndrom².

Till slut så fick Emanuel Finch att tala och att äta. Och trots att han inte var så liten som sju, så bara faktumet att Finch mestadels levt ensam och ouppfostrad även innan han blev föräldralös och sedan aldrig vetat eller lärt sig hur en pojke av hans ålder ska bete sig, gjorde att han öppnades som en damm. Må hända att Finch alltid trivts i sitt eget sällskap, i bakgrunden, ensam, stark på egen hand. Men för första gången var det någon som faktiskt gav han all uppmärksamhet och som av någon anledning ville honom väl. Misstänksamheten smälte bort, reservationerna försvann och Finch pratade som aldrig förr och sällan igen. Och för första gången som Finch kunde minnas så kom han att trivas med Emanuel. Han var försiktig, trevlig och vänlig. Gav honom kläder, och lyssnade på honom. Och till slut fick Finch veta varför han haft så lätt att upptäcka honom, och varför han blev dragen till Emanuel.

Emanuel var en Hannje, en mystisk form utav spelman och aktör som även uppträdde med kast knivar i resande sällskap och på fester. Han arbetade även ibland som en huvudjägare/tjuvjägare i Vastian. Och när Emanuel hade tagit upp Finch där från början så hade han upptäckt och blivit väldigt förvånad, över den harmoni och rytm han kunde känna och se i och runt Finch. Detta betydde att Finch kunde tillämpa Hannjism om han bara blev vägledd i tid.

Dessa fantastiska nyheter fick Finch att bli upprymd. Hannjism var mystiskt, konstigt, sagolikt och avlägset. Någonting man kunde höra om på gatorna. Men saker som man inte riktigt trodde på, men ändå respekterade och i vissa fall även var rädd för. Och Finch kunde lära sig detta? Det skulle göra Finch speciell, ge honom en egg mot världen.

Hela sitt liv hade Finch varit en total nobody. Känd av ingen, inga vänner, inget speciellt, inget. Han hade inte ens i sina vildaste drömmar trott att han någonsin skulle komma i närheten utav häftiga saker som Magi och Mystik. Det mesta spänning han hade väntat sig i livet var en stor fet börs, kanske någon fin ring med ädelsten i eller att hamna i fängelse eller bli bestulen allt han ägde av någon av de större ungarna på gatan.

Innan Emanuel ens han berätta mycket mer, så vräkte Finch hungrigt ur sig; LÄR MIG, SNÄLLA! Vilket fick Emanuel att brista ut i skratt. Han hade förväntat sig att pojken hade haft mer frågor, eller ifrågasatt saker och sen blivit vördnadsfullt tveksam och försiktig. Men att den lilla timida pojken som inte verkade vara äldre än sju, var bara intresserad av att öka sin överlevnad och lära sig nya saker. En farlig, men användbar egenskap, om han bara kunde hantera den.

Emanuel gick med på det. Men då var de tyvärr tvungna att lämna Madison och resa norrut, till Trambia Bay. Madison var en liten stad, med väldigt lite arbete för en Hannje, men i Trambia Bay, så fanns det så många mer möjligheter för alla. Finch hade absolut ingenting som höll honom i Madison och tvekade inte en sekund på att följa med honom norrut.

Emanuel ställde snabbt upp regler och började genast med att fråga ut Finch på allt han visste och lite till. Innan de lämnade Madison hade Emanuel vridit ur Finch saker han trott han glömt, smärtsamma som lyckliga minnen. Han började genast lära honom att uppskatta alla saker i livet. Och att allt som innehåller känslor, är vad en Hannje måste ta vara på. Sina egna likväl andras. För känslor är vad som rör folk. Och den Stora Rytmen i Hannjism, är just att kunna manipulera och spela på folks känslor.

Man använder sig utav det man kan se i folk, runt folk, höra i luften. Det finns en ljudlös rytm i världen, världens största melodi, och till den kan man höra sången flöda. En melodi består utav takt, rytm och ton. Och det Gäller att kunna anpassa alla dessa, för de är nyckeln till allt i en Hannjes liv.

På resan mot Trambia så lärde sig Finch mycket och när de väl kom till Trambia tappade han hakan. Trambia var för honom som ett hav at hus, palats, byggnader och torg. Gator som myllrade som tusentals strömmar och allt löpte ut i ett gigantiskt torg framför den gigantiska bukten i vilken Trambia var byggd runtom. Han föreställde sig att alla han någonsin träffat, rånat och sett, gånger tusen, borde alla rymmas i Trambia. Och genast växte sig girigheten het i hans huvud.

Men han fick inte stjäla utan anledning, Emanuel hade snabbt sagt att det var ett bra sätt att åka fast på och förlora både åskådare och frihet. Det finns situationer då det är säkert att stjäla, och då man kan och bör klara sig. Men i det stora hela så ska man inte stjäla bara för den goda sakens skull. Han satte Finch flinka händer att använda dem till en mer användbar teknik; fingerfärdighet anpassat för en uppträdare. Trolleritrick och saker han kunde ärligt tjäna pengar på. Tyvärr så hade Emanuel det svårt då nästan allt han lärde honom anpassade Finch, nästan utan att tänka på det, till trick att stjäla med också. Det hade slutat med att så länge Finch var med Emanuel, så fick han inte stjäla. Den dagen Emanuel kom på honom med att stjäla, skulle han lämna honom hade de kommit överrens om.

I Trambia så lärde sig Finch många saker med Emanuel. Han kunde inte använda sitt riktiga namn. Emanuel sa att så länge du inte ska bygga upp ett rykte så ska man använda tillfälliga namn, artistnamn. Och ens riktiga namn låter inte häftigt nog ändå. Enda gången man ska göra det är om man verkligen vill att alla ska veta vem man är eller då man är så känd att man ändå inte kan undgå upptäckt, som Lord Tjurhorn. En gigantisk man som var i Trambia runt den tiden de kom dit.

De spenderade en lång tid i Trambia där Finch, oftast känd som Yep, assistent och lärling till Eoldo. De spenderade dagarna med att gå runt på stadens gator och ibland uppträda, men som oftast observera folk och analysera dem. Och på kvällarna efter Emanuels uppträdanden så begav de sig oftast ut på taken för att öva på akrobatik och balans, men ingenting mystiskt. Detta gjorde Finch till slut otålig och besviken.

Han tjatade och tjatade att han var redo, att han ville lära sig det. Eller åtminstone se, vad och hur man gör det som han hört om och längtat efter. Men Emanuel vägrade, med ursäkten att Finch inte förstod sig på Melodin nog ännu. Och med den Rytm han redan besatte, behövde mer träning och övning innan han kunde börja använda den säkert. Finch stod ut, men han började observera Emanuel mer än han gjorde omgivningen, till dess att han en dag, när Emanuel uppträdde, tyckte sig se, vågor och krusningar runt om honom. Fast det var mer en känsla, han fick när han såg på honom mer än något visuellt.

Han fortsatte observera, i tystnad och en dag, började han, när han satt och övade för sig själv i trädgården på tavernan de bodde i, så lyckades han hitta, en känsla när han spelade på sin lilla flöjt som Emanuel givit honom. Han visste inte riktigt vad han gjorde, utan gav den liv, skärpa, klarhet, perfekt ton, och BOSH flöjten splittrades i tusen träflisor, som om vinddraget i den, slet sönder flöjten när den passerade igenom den. Skrikandes i panik och smärta av alla flisor i sitt ansikte sprang han in, även med flisor i händerna, blödandes från tusen små sår till Emanuel.

Han slutade på direkten med det han höll på med och drog in honom på rummet och tittade strängt på honom, så som han gjort allra första gången de träffades. Han stod stilla framför dörren, Finch sittandes på en pall mot fönstret, blödandes från alla små sår, livrädd för den utstrålning han kunde se från Emanuel. Till slut så slappnade Emanuel av, och tog till orda.

Det Finch hade gjort, var just vad som Emanuel hade försökt undvika. Förr, innan Dimman, hade Finch varit redo att spela redan. Men nu, efter Dimman var det mycket svårare att kontrollera Hannjismen. Det krävde år av förståelse. Finch rytm också, gjorde det väldigt svårt för honom med rent ljud. Hans rytm var brus, en ovanlig rytm, som i vanliga fall bara hade ansetts som en förebyggande rytm. Ingenting som Emanuel trodde kunde uppstå naturligt som ens första rytmkänsla.

Det innebar att Finch hannjism, all form av hannjism, fungerar bäst i ”oren” eller ”ostämd” form. Eller med mycket annat buller och brus runt omkring. Emanuel misstänkte att Finch framgång på gatorna i Madison hade att göra med att han manipulerade bruset från folkmassan att nedtona hans närvaro, att göra hans offer lättare byten och annat liknande.

Med detta så bestämde sig även Emanuel, och lovade Finch, att så fort han kunde hitta ett instrument som kunde göra ljud, men samtidigt vara så ”brusigt” att det inte baktände så skulle de börja med Hannjism i dess fullhet. Och efter några dagar så kom han in på rummet med en liten panflöjt. Dess toner var långa, och hyfsat brusande, och inte så klara som exempelvis en vanlig flöjt eller stränginstrument. Och så började den riktiga träningen.

I två år så tränade dem i Trambia, och Finch lärde sig mer och mer. Hans rytm gjorde att han var bättre på att använda Skådespeleri och att ju mindre ljud han gjorde, ju bättre blev han på det han höll på med. Han uppträdde med Emanuel ett par gånger och några få gånger då och då, så jagade de Tjuvar och Finch fick lära sig att slåss. Finch fick mest observera, men några gånger hjälpa till.

Det Finch tyckte var mest intressant var när de sökte sig till stadens undre värld. Emanuel tyckte att informationen man fick därifrån, var mer pålitlig än den man fick från adelsmän, stadsvakter och gardister. Deras information tenderade att vara kraftigt färgade till deras fördel. Medan bland tjuvar och banditer så får man sanningen, även om bitar då och då saknades om man inte hade rätt pris att erbjuda.

Men en dag så förändrades saker drastiskt. De blev anlitade av en rik adelsman i staden för att uppträda på hans dotters giftermål. De var inte de enda artisterna som hade blivit anlitade, och det var en stor fest i ett utav Trambias underbart vackra palats. Palats fulla med rikedomar, guld, och pråligheter. Någonting som Finch trodde han hade under kontroll. Han hade fel.

Under en utav pauserna, så blev Emanuel kallad iväg, och Finch fick fritid att gå runt på egen hand. Finch var väldigt ledig, lycklig och glad. Han hade mestadels utfört små trick för att assistera Emanuel, och några få egna akrobatiska uppvisanden. Finch spelade aldrig musik som uppvisande, enligt Emanuel var det en förvirrande upplevelse och bäst använd som ett diskret bakgrunds nummer.

Men när han var ute och gick kunde han inte förmå sig att smyga in i brudens sängkammare. Bara för att titta och få en bättre utsikt över gården där giftermålet ägde rum. Men omedvetet så sökte sig Finch till där hennes Juveler var. Och när han väl såg smyckeskrinet stå öppet vid kommoden i rummet så kunde han inte motstå att ta ett par halsband av eldsdroppar och en stor diamant satt i ett delikat guld spets krage.

Festen fortsatte och de fick betalt och återvände till Tavernan, allt utan att åka fast eller minsta lilla misstanke. Några dagar gick, och plötsligt en dag så mitt under en akrobatisk övning på kvällen, så kommer ett tjugotal soldater in i Tavernans bakgård och deklarerar att de anhåller Emanuel och Yep för stöld. Emanuel är helt förstummad men Finch får panik och lyckas till slut att fly och gömma sig i staden.

Han söker sig till en utav Emanuels kontakter i undre världen och får till slut skydd. Han lyssnar spänt på vad som händer, och får till slut reda på att Emanuel blev dömd för grov stöld mot hög adel, och fick straffet att bli av med all egendom, prygel i form utav 50 piskrapp och sedan överlämning till någon konduktör. Det sista förstod inte Finch, men vad som förvånade honom var att Emanuel hade erkänt till brottet.

Finch sökte upp Emanuel, gick till var han hölls fånge och bad om att få se honom. När han väl stod öga mot öga med Emanuel så såg han kraftig besvikelse i hans ögon. Emanuel var kortfattad och kall. Han tog på sig skulden, då Finch inte hade något när de träffades. Och skulle detta ha uppdagats så skulle Finch återvända till en misär värre än tidigare då de mest troligen skulle ha pryglat honom också för ett sådant kraftigt brott och för honom skulle det kunna innebära döden eller värre.

Det sista han sa innan han sa farväl till Finch var att han hoppades det var värt det. För detta är sista gången de ses, och detta är Emanuels sista gåva till honom. Efter det så lämnade Emanuel honom, ensam, igen.

De första dagarna tillbringade Finch i chock. Han var avlägsen och domnad, han kunde inte riktigt förstå vad som hade hänt. Han hade inte velat stjäla juvelerna. Han hade inte ens planerat det. Det bara… hände. Till slut, så i ren panik och ångest flydde han Trambia för ett tag. Mållöst sökandes efter någonting. Förtvivlan det enda han kunde känna. Han hade bränt en bro, och mest troligen slängt bort den enda vän han hade. Allt för ett par ädelstenar.

Han försökte slänga bort dem flera gånger, men misslyckades varje gång. Han kanske behövde dem när dagarna blev kallare, det var ju redan höst och det var mycket regn. Han kanske skulle kunna ge bort dem till någon? Han kanske kunde ställa det till rätta. Men för var dag som gick, ju mindre ville han ha dem, men ju mindre ville han göra sig av med dem. Den interna konflikten rev i honom att han till slut inte ens orkade se på dem varje morgon och kväll. Han stoppade dem i en penningpung och hoppades innerligt att någon skulle stjäla den av honom. Stjäla hans skuld.

Det var då han träffade Alalakoe. Han var tillbaka i Madison. En stad som mest gjorde han nedstämd, men det passade hans humör och självförakt. Han såg en ung pojke få en rejäl örfil av en man som gick med sin kvinna, och spottade på pojken. Instinktivt rusade han fram till pojken, bara för att se en kotig, senig, ful pojke. Ena ögat var grått och grumligt och andra väldigt ljust som om det var på väg att bli som det första ögat. Hans hår var mest bara några få silvriga hårstrån över en kal fläckig hjässa och ett skrynkligt ansikte med på tok för stor, och sned näsa.

Han tittade upp på Finch där han stod och tog sig upp med en käpp som låg bredvid honom. Han var klädd i trasor, och hade en trasig lerkopp i vilket borde vara vars hans mynt hamnade. Den var sprucken och tom. Mannen hade tagit hans mynt, och när Alalakoe hade tagit tag i mannens mantel hade han slagit honom. Han kunde ju vara sjuk.

Alalakoe, berättade detta för Finch, fast mest för sig själv medan han tog sig upp. Och det enda Finch kunde svara med var, Vad är det för fel på dig? Vilket fick honom att skratta och Finch att rodna. Men den lilla mannen tar det med ro och drar in Finch i en gränd där de sätter sig ner för att tala. Han presenterar sig, och säger att Finch kan kalla honom Alke. Hans riktiga namn är egentligen längre än Alalakoe, men han kommer knappt ihåg det. Han är runt sextio, egentligen.

De snackar länge och väl, och trots att det är första gången de träffas har de en viss naturlig gemenskap³ som får dem att dela sina sorger och misärer. Alke berättar att han slutade växa när han var åtta-nio. Han minns inte allt och så, men han berättar hur han överlevt efter det. När han hör Finch historia så kommer han fram till att Finch har samma problem som han. Finch är egentligen femton, men han ser fortfarande ut som tio och de problem han beskriver, är problem alla som stannat i växten som han har. Alke har träffat tre andra i sina vandringar.

De spenderar mycket tid tillsammans, oftast sitter Alke och tigger, och Finch sitter tyst bredvid. De talar inte mycket, annat än något ord då och då, men bara att vara i varandras närhet verkar lugna Finch. En dag dock, då gatorna håller på att bli kalla, även nere i södern och Finch är väldigt hungrig igen så ska Alke vandra vidare. Då blir Finch påmind av juvelerna och tittar på dem för första gången, och bestämmer sig att slutligen göra sig av med dem, en gång för alla.

Han reser tillbaka till Trambia där han söker upp några hälare i undre världen och försöker sälja juvelerna. Det är dock inte så lätt, många vill inte ta emot dem, och en del har inte råd. Så han är tvungen att söka sig djupare och djupare in i undre världen tills han till slut hamnar i ett möte med Adien. Han inspekterar juvelerna och erbjuder sedan Finch en plats hos honom. Finch blir överraskad, säger att han ska fundera på saken men vill ha betalt till att börja med.

Han återvänder flera gånger till Adiens gömställe och tillhåll och snackar länge och väl med honom. Till slut så accepterar han hans erbjudande och börjar arbeta som ficktjuv och informationssamlare bland de gatungar som arbetar för Adien. Han tog tar det försiktigt i början och är väldigt diskret men då de som arbetar åt honom på gatan är just i stor majoritet barn eller idioter så slutar det med att Finch börjar ta vissa handlingar i egna händer.

Detta leder till att han snabbt får uppmärksamhet, inte bara hos Adien utan även hos andra rivaliserande gatugäng och tiggare vilket Finch inte gillar. Så han snackar med Adien och med hjälp av Hannjism, fejkar sin död och börjar om, med ny utstyrsel, i nya kretsar. Men en sak är säkert, aldrig har Finch känt sig så hemma, som han gör på gatorna i undre världen…

---

1. Smisk, rensa rännstenen och bära ut avskräde, beroende på hur mycket de stulit och hur gammal barnet var ↩

2. Någonting som de flesta Panmän och övriga världen glömt bort med Dimman ↩

3. Ordet jag skulle vilja sätta här är kinship, men hittar ingen bra översättning ↩