Passet i Tibet (Swe)

Fick för mig att flytta lite saker på bloggen, hehe…

Jag går på en väg där jag på min högra sida har ett berg.
Det sträcker sig högt upp mot himlen.
Det är skogsbeklädd och har långa fina böljande linjer.
Jag kan inte se toppen, för den är skymd av moln.
Långt där uppe kan jag skilja ett hus på bergets sluttning.
Vägen jag går på är asfalterad, och smal och slingrar sig upp mellan de olika topparna.
Nedanför mig och vägen så ser jag sluttningen luta brant ner tills den senare långt där nere förenar sig med en stor bred forsande flod.
Framför mig ser jag vägen svänga runt berget för att gå ännu ett varv runt toppen och ta mig längre upp.
Men just i svängen har räcket mot sluttningen till gått sönder och har ett litet hål i sig.
Det ser nästan ut som om någon kört rakt igenom räcket och ut på sluttningen. Jag ställer mig vid hålet i räcket och ser ut över branten. Jag ser att det går en liten stig nedförbranten här och jag tar ett par trevande steg för att ta mig ner till stigen.
Stigen är naturligt upptrampad och består utav torr jord. Jag ser upp mot berget och rättar till min ryggsäck samtidigt som jag spejar efter regnfyllda moln.
Jag ser ett som börjar närma sig och bestämmer mig då för att följa stigen i hopp om att finna en bra lägerplats innan regnet bryter ut.
Jag följer stigen nerför branten och finner det rätt så lustigt att även stigen slingrar sig fram över branten. Fram och tillbaka går stigen i ett böljande sicksack mönster.
Det får mig att tänka på en orms rörelsemönster.
Tanken på orm får mig att tänka på ormbettet jag fått för ett par dagar sedan nere vid byn Xiang. Jag hade tur att jag inte hunnit gå så långt då, så jag hann vända om och få behandlig i god tid. Det var en fin by, Xiang. Alla var så trevliga och öppna och de verkade så bekymmerslösa. Jag log vid tanken på den lilla flickan som velat ge mig sin docka som tack för att jag hjälpt henne ner från ett hustak.
Plötsligt kände jag hur ett par regndroppar började falla och vaknade ur min dagdröm. Jag tittare snabbt nerför branten och såg att stigen snart skulle planas ut för att gå in i en av de lummiga skogarna som täckte bergssluttningarna.
Jag började försiktig att springa, att falla i branten var aldrig bra. Det fanns massor av farliga skalbaggar och insekter i gräset och blev jag stungen hade jag fyra dagar till närmsta kända by.
Det började regna än mer…
Jag kände hur dropparna var stora och tunga och när jag stannade upp snabbt för att dra upp huvan så såg jag att himlen var kolsvart…
Jag stönade, det var en av de större stormarna som var på väg, och jag hade bara proviant för två dagar! Jag fortsatte springa, den här gången snabbare, jag gillade nämligen inte den fruktansvärda åskan som lät som om någon huggit en stor yxa i en metallplåt. Innan jag hann nå skogsbrynet så kom den första blixten som en stor projektil av silver som klöv himeln i två delar med ett öronbedövande ljud.
”BAKADOOOM!”
Jag föll till backen av ljudet och ställde mig snabbt upp på fötterna. Skakandes och livrädd tog jag mig in i skogen och började febrilt söka efter det lämpligaste stället att slå upp mitt tält på.
Då någon ropade…
”Oskar, det är mat! Oskar!”
Jag vände mig om och såg ut över ängen, jag var inne i den lilla dungen som låg i kanten av sluttningen på ängen och ordet av mat fick mig att genast springa upp för sluttningen och över vägen och in i huset…
Tibet fick vänta på att deras äventyrare åt upp sig för nästa färd.
Ute dånade åskan…

-Av Oskar Vikström TE1A 040527