Det var Söndag (Swe)

På himlavalvet hängde hånfullt blygrå moln som en vägg av blågrå metall som bara väntar på att krossa världen under sig.

De hängde där, och när människorna i staden såg upp så föll deras mod.
Fester skulle ställas in, sängkläderna måste tas in från torkställningarna, det blev ingen cykeltur ikväll. Det var att köpa popcorn, chips och hyra film som gällde denna helg.

Man kunde nästan tycka sig känna hur molnen log när den till synbara helgen försvann i mardrömmar om stora vattenmassor och dånande muller.

De första dropparna började falla.

Först var de bara några få stora tunga droppar som slogs sönder mot asfalten som om de varit stora vattenfyllda ballonger.

Sedan blev de fler, de kom i små grupper och flög mot marken för att även dem bli krossade som flugor mot en vindrutetorkare.

Regnet ökade i styrka, och denna gång var det som om en hel här av stridsklädda infanterisoldater från femtonhundratalet kom flygandes från himlen i en strid ström.
De studsade upp marken, som nu hade börjat fyllas med små vattenpölar här och var. De studsade mot motorhuvar, vindrutor, fönsterbäck och takplattor.

Så hördes den första knallen.

Det var som om gud hade tappat en stor tung bok på en stor aluminiumskiva. Dånet skrämde fåren, hästarna, som fortfarande var ute på ängen skriade och sprang vilt runt i hagen för att finna skydd.

Hundarna kröp in under soffan och katten flydde till någon avlägsen plats i huset där ingen kunde hitta henne, och människorna sprang mot sina bilar när regnet ökade i styrka än en gång.

Denna gång var det som om de små stridsutrustade soldaterna tänkte ta sig igenom allting.

De kom stora, kraftiga och slog ner och rev i allt de kom åt, fast beslutna över att borra hål i jorden så att de kunde kyla den stora flytande massan som var dess kärna.
Människorna satt i sina hem och höll sig nära varandra, gav varandra kärlek och trygghet.

Så började vinden.

Den slet och slog mot allt. Ute på stan flög ett paraply som en dam förlorat, och folk som fortfarande inte tagit sig hem gick starkt framåtlutade mot vinden och försökte skydda sig för regnet.

Blixten klöv himlen i tusen inom tusen bitar och människorna sade:

”Detta är undergången, gud vars är du?”

Kort berättelse skriven av Oskar Vikström TESY3B, i brist på annat under en Svenska Lektion den 1/9 2005