Ett Gnisslande Lövverk – Kapitel Ett

Det har tagit ett förbannat långt tag att få detta skrivet, men nu äntligen är kapitel ett här. Jag var tvungen att skriva om nästan hela för att bli nöjd. Men själva grejen är att jag beskriver för mycket, kan posta den del som blev CP om ni vill se hur det artade sig.

Kapitel Ett

Torsten tog ett steg framåt.

På denna höjd fanns ett märkligt tryck som på något sätt omgav och tyngde ned honom. Han hade vant sig vid tryckskillnaden på luftskeppet men han trodde inte att trycket skulle vara lika stort om inte större ute på landgången. Framför honom rörde sig en strid ström utav passagerare med sina väskor och koffertar. Ute på bryggan var aktiviteten hög med folk, både människor och dvärgar, springandes fram och tillbaka.

Torsten tog ännu ett steg framåt.

Det var svårt att röra sig fram i trängseln men han gjorde sitt bästa för att inte stöta i adelsmännen och undvika de smutsiga och till synes argsinta krigarna och hyrsvärden. Legosoldater i största allmänhet skulle man undvika, det var ett opålitligt pack av individer som både stal och ljög sin väg fram i världen. Han kollade sina fickor så att allting var kvar och rörde sig vidare med strömmen.

Torsten tog ytterligare ett steg framåt.

Äntligen ute på piren till de stora luftskeppen – Zeppelinare trodde han de kallades för – så var det lättare att röra sig. Mer utrymme och mindre folk som försökte stressa ner för landgången. Torsten navigerade folkmassan med en effektivitet av en man van att röra sig bland mycket folk. Han letade snabbt rätt på en utav brun och vitklädda tjänstemännen från Skygillet och fick snabbt tag på sin stora modifierade Nilheimskoffert. Han hade betalat en Tyniker att modfiera den så att den hade hjul och ett utfällbart handtag på ovansidan utav locket. Det gjorde att han med minimal möda kunde förflytta den stora kistan själv utan hjälp från muskelmän

Torsten stannade.

Han kunde knappt hålla sig från att stirra. Ute på en brygga så stod tre stycken män i långa svarta högkragade rockar. Vid bryggans mynning stod två stycken berustade soldater med svarta uniformer och mantlar. De hade ena handen på hjaltet till sina svärd och andra vilade på armborstet som hängde på deras höfter. De tittade ogillande på alla som passerade och när Torsten stannade och stirrade så snörpte en utav dem på munnen och tog ett aggressivt steg fram. Nackhåren reste sig på Torsten och han öppnade munnen…

Torsten rycktes snabbt i rörelse igen.

En främmande arm som tog tag i hans och fick honom att börja röra sig i stapplande fumlande steg innan han hann återfå fattningen. Mannen som ryckt tag i honom höll hårt om hans arm och gick i ett snabbt men bestämt tempo fram genom folkmassan. Folk vek sig framför honom och kastade honom oroliga blickar innan de skyndade sig iväg. Torsten samlade sig och ryckte bestämt loss sin arm från mannen och stannade. Mannen vände sig om och satte armarna i kors under bröstet och stod otåligt och gav Torsten en förbittrad min samtidigt som han spejade runt på den stora platån de stannat på.

Platån var mestadels byggd utav trä och alla bryggorna spred sig ut härifrån som en soluppgång. Trängseln var mindre här, men ljudet högre. På pallar och upphöjningar stod pojkar och dvärgar och skrek ut i hopp om att få sälja tidningar, föremål, och locka folk att följa med dem till olika ställen. Här och var gick det en brun och grödklädd folkgardist med grågröna mantlar och försökte hålla ordningen och man kunde höra gnisslandet från pumpar och väsandet från ångrör och ballonger som fylldes. Torsten öppnade munnen men blev än en gång avbruten utav mannen.

”Torsten av Hagaberg, antar jag?” sa mannen kort och irriterat och fortsatte utan att invänta ett svar. ”Det du höll på att göra var väldigt dumt, du har nyss anlänt och hade redan tänkt sätta dig i problem,” mannen hötte med ett finger mot honom och skakade förtvivlat på huvudet.

”Det första du behöver veta är att politik är inte så lätt som Gillet lär ut att det är. Lägger du näsan i blöt, så blir det konsekvenser. Det är bäst att ligga lågt,” han tittade på Torsten med en uppmanande blick, som en förälder som läxar upp ett barn och Torsten kände en irritation börja växa, men kvävde den snabbt och tog ett djupt andetag.

”Jag ursäktar mitt beteende, jag lät min nyfikenhet styra. Det ska inte hända igen,” han gjorde en formell bugning och gjorde sitt bästa att se urskuldande ut och tittade sedan upp igen med en frågande min. ”Ursäkta mig att jag frågar, men du verkar veta mitt namn men jag är tyvärr i underläge och har ingen aning om ditt. Kan du vara så vänlig och upplysa mig?” sa Torsten och skakade ursäktande på axlarna. Mannen tittade på honom med samma uppfodrande blick men suckade till slut ljudligt och slappnade av ljudligt.

”Mitt namn är Erik, jag är Gillesassistent här för att hjälpa dig,” han gjorde en gest bakom Torsten. ”Det där är Kurt, anlitad för att bära din packning men det ser ut som att du klarar det bra själv.” Torsten spann runt och tittade förvånat på den storvuxne mannen som gick bakom honom. I all stress och irritation hade han helt missat honom och tagit honom som en del utav folkmängden. Kurt var en kraftig och lång man, med halvlångt hår och en brun väst med ett Gillesemblem tillhörande Krigargillet.

Kurt log brett och nickade respektfullt mot Torsten som nickade tillbaka och tittade på Erik som redan vänt sig om och börjat gå vidare. Torsten skyndade efter honom i folkmassan, folk vek sig framför Erik tack vare hans svarta uniform och det silverne sirliga G som var broderat med silvertråd på hans högra bröstkorg. En symbol som betydde att han arbetade för Gillet och inte de små gillena utan gillenas gille som översåg alla andra gillen och var näst intill Kungen mäktigast i landet.

Erik skyndade snabbt över plattformen, med alla deras försäljare, tidningspojkar och utropare och tog sig till mitten där trapporna började. Erik dock gick förbi trapporna utan sökte sig istället till en stor bur av galler inne i huvudbyggnaden i bortre änden av platån. De klev in i den tillsammans med fyra andra människor och väntade. Inne i buren stod en man med en brun uniform och hatt och när alla klivit in drog han för grindarna och hakade fast dem. Torsten tittade oroligt omkring på hela anordningen. Han hade hört om dessa Ångliftar och läst om dem, men aldrig åkt i dem. De flesta Lufttorn hade bara trappor och vissa få hade större vinschar och nedsänkbara platåer för hästar och tyngre packning, men bara Lufttornen i Isberg hade Ångliftar… än.

En klocka började bjällra och mannen med den bruna uniformen började röra i vevar och spakar och Ångliften började röra på sig med ett ryck. Det pyste och gnisslade i början och sen tilltog farten lite och de började åka ner i golvet. Färden ner var inte så farlig som Torsten trodde, när man väl kommit ner så gick det att se trapporna som gick längst med schaktet som liften rörde sig i och hastigheten var hyfsad behaglig, när man väl vant sig. När han väl klev av, några minuter senare hade han nästan kommit att gilla den lugna färden ned. Erik satte av på direkten när grindarna väl öppnats och Torsten hade inget annat val än att följa efter.