Kattrabbel I

Well, då jag ändå ligger ett par dagar efter så tänkte jag att det går ju att skriva någon rabbelpost och just nu så är det ju mycket med katterna ändå så jag dedikerar därför en hel post att bara snacka om Junior och Lillen, katterna.

Det är nu lite mer än tre veckor sedan jag skaffade Junior och bara två veckor sedan jag skaffade Lillen. Mycket har hänt, även fast mycket inte alls har hänt. Från början var Junior lite mindre än vad han är nu, han var också mer rädd och nyfiken och inte alls lika modig och djärv som han blivit de senaste veckorna. Lillen är fortfarande lite små rädd för typ allt som rör sig speciellt efter att ha gjort någonting traumatiskt, som badat eller varit utomhus. Och på denna korta tid har man redan vuxit sig fäst vid dem att det är svårt att tänka sig att vara utan dem.

Men mycket har förändrats i vardagen också på grund utav katterna, inte främst min ekonomi. Snarare min vanliga tillvaro har blivit annorlunda. Jag diskuterar ofta med Junior och Lillen när jag sitter och funderar och skriver saker och använder dem som riktning till vad det är jag ska skriva och hitta på. Jag pratade för mig själv förr, men nu är det så mycket mer då jag talar högt och även riktar mig till katterna även fast jag inte får så mycket svar. Sedan så har ju vissa rutiner blivit annorlunda, som när man går och lägger sig, när man stiger upp, när man äter, ja mycket.

Och de är verkligen olika Lillen och Junior, som individer. Deras egenskaper och personlighet är annorlunda och de beter sig annorlunda i många situationer även om de även tar efter varandra.

Junior är djärv och våghalsig, men han vet sina gränser. Han lär sig fort och gör sällan om samma misstag två gånger om han är medveten om vad han gör. Han gnäller inte så mycket så här spontant, utan oftast när han jamar så vill han någonting. Han verkar också vara den som vill ha riktigt gosigt kel hyfsat ofta. Det är bara han som kommer och lägger sig i famnen på mig när jag sitter vid datorn och vill verkligen ha übermycket kel och uppmärksamhet och hänga i mina armar som ett spädbarn och stryka sina tassar över ansiktet på mig eller mot bröstkorg/hals. Han har heller sällan något emot att bli buren då och då utan stortrivs i famnen om han inte ser något annat han vill göra.

Lillen däremot är feg och försiktig, för att inte nämna svårlärd. Hon¹ gör ofta om samma misstag knappt några timmar från varandra. Jag sitter och äter frukost i vardagsrummet och hon känner lukten av mina ost och skinkmackor, sitter först på golvet och tittar upp på mig, jag ignorerar henne. Junior brukar också titta och halvtigga men nöjer sig med att titta och går sedan därifrån eller lägger sig i soffan och vilar. Lil däremot försöker nå bordet där mackorna är, vilket jag placerat så det är svårt att ta sig upp utan att hoppa. Men försök sker och med samma resultat varje gång – vattensprutan och sedan gömma sig i några minuter. Lillen gnäller också hyfsat ofta, för att få uppmärksamhet, men även som svar på tal. Ibland rör det sig bara om att hon vill bli kliad bakom örat istället för på magen eller att hon är hungrig eller hon vill upp i sängen eller i princip vad som helst då hon inte fått konstant uppmärksamhet ett tag. Som när jag är i telefon, nästan alltid om Lillen är i närheten när någon ringer, då ska det tjutas tills jag lagt ifrån mig mobilen.

Lil vill ju också kela då och då, men kela för henne är mest att lägga sig bakom mina ben om jag ligger på sidan, lägga sig på min rygg om jag ligger på mage, eller lägga sig vid min bröstkorg eller väldigt nära mina fötter. Sitter jag vid datorn så lägger hon sig på katternas favoritplats, under lampan och tjuter tills hon får lite klapp och kli, eller så lägger hon sig framför skärmen. När det gäller ovanor så biter hon även på kablar om hon kommer åt någon kabel jag inte har smörjt in i illaluktande salva. Nu är nästan var enda sladd insmord eller undangömd och nu när lukten typ lagt sig så är det först när bitandet nästan sker som det upptäcks och hon rynkar på nosen och skakar på huvudet och ser allmänt äcklad ut.

Dock i fysisk kapacitet så skiljer dem sig också lite grann. Junior är snabb när det gäller kvickhet, att typ ändra riktning och snabb att ta beslut som hoppa från soffan, till bordet till fönsterbläcket. Alltså typ han har mer handlingar skulle man kunna säga. Hinner göra mer på kortare tid. Däremot när det kommer till hastighet så är Lillen snabbare. Junior är ju större nu också och har haft större erfarenhet med att hoppa upp och ner från de högre höjderna (bord, fönsterbläck, köksbänk) så han är också bättre på att landa och ta emot sig själv utan att göra illa sig. Han är även starkare än Lillen och har mycket vassare klor och är överhängande bättre på att slåss också. Lillen däremot är väldigt bra på att gömma sig och att komma in på trånga, nästan omöjliga platser att Junior inte alltid kan följa efter. Lillen har också en förkärlek till mörka platser och skrymslen där man kan krypa in i, men är dock höjdrädd. Att ta upp Lillen i famnen är inte så populärt i mer än några få minuter innan hon börjar skrika och försöka ta sig ner i panik. Men då är nästan allting nytt, för skrämmande för Lillen så länge det inte är någonting där man kan gömma sig i, eller äta. För hon är glupsk och lömsk, hon lever på sina looks.

Typ att vara übersöt, för onekligen är Lillen sötare än Junior, med sitt än mer oskuldsfulla ansikte. Junior däremot ser mer smart, elegant, beräknande, ond ut. Och han kan faktiskt tjura. Med det menat att sätta sig en bit ifrån en, stirra bort från en och vara allmänt sur, och när man försöker klappa honom går han iväg ett steg och fortsätter så. Dock så om man ignorerar han då, så kommer han till en och sätter sig i famnen och sover, utan att spinna. Han måste ju markera att han är sur, haha. Junior är även lite smartare än Lillen då om han blir sprutad mot all förmodan så efter att han avgjort att kusten är klar, då kommer han fram och ska kelas. Och jag testade det till och med, men han vill inte kela. Han vill, lägga sig på din bröstkorg, snurra runt lite grann, lägga sig där det är varmt för några minuter och när han är torr, då springer han iväg. Jag undvek att göra som han ville och han blev helt paff, låg där bredvid mig i soffan, och när han inte fick kliva upp på mig så verkade hela hans onda plan vara som en ballong, tom. Det slutade med att han gick och la sig under skrivbordslampan istället, fortfarande förvirrad och paff över vad som hänt.

Nej, de är underbara mina katter, hehe.

1. Jag är nu 95% säker på att det är en hona ↩