Epilog – Det Slutliga Målet

Efter stor möda har Dagon, Ekon, Krister och Lilika äntligen lyckats ta sig hem till Katia.
De faller ner i en dunge i en skog, inte allt för långt från köpingen där dom, för vad som nu verkar som en evighet sedan, blev bortförda från.

Först känner de glädje och lycka för att äntligen vara tillbaka på bekant mark, hem. Sedan kommer sorgen över dem då minnena än en gång gör sig påminda. De var tolv, en skara på tolv syskon. Al, Annika, Di, Dagon, Ekon, Henrik, Keneda, Krister, Lilika, Mari, Saila och Tanja. Nu återstår enbart fyra. Fyra överlevde denna mardröm, denna hemska epok av deras liv som de aldrig skall glömma. Fyllda av sorg som de aldrig riktigt känt förrän nu så kollapsar de gråtandes i skogen.

När de vaknar upp igen befinner de sig på ett värdshus i Köpingen. När dom vaknar så sköljs de än en gång utav minnena av de gångna åren. Orkeslösa sover de vidare till sent framåt kvällen då Chen, gårdsmästaren från Harolds gård, väcker dem. Denna gång fylls de av lycka när de för första gången på nästan två och ett halvt år återförenas med Chen, Harold och Lisette. Efter att ha pratat en bra bit in på natten med deras beskyddare så lägger dem sig igen.

Tidigt dagen därpå beger de sig tillbaka upp till Harolds gård och på vägen dit berättar de allt de har varit med om. Kenda, vars kropp Ekon förde med sig tillbaka, har Chen lagt i en kista på taket på vagnen som de alla var med och byggde för länge sedan. Under nästan hela resan, gråter Lilika och till slut så beslutar sig Lilika och Lisette för att stanna i skogen, och komma efter de andra efter att Lilika fått lugna sig litet.

När de väl kommer fram till gården med Harold och Chen så har saker förändras. Gården är nu omringad av en stenmur och två nya hus är byggda på gården. Chens verkstad är utbyggd och de ser ett nytt ansikte. Bellinda, en vacker mörkhyad kvinna med en sanchansk tatuering i form av en svart björntass på ena kinden. Hon har långt mörkt hår i en lång hästsvans och hon hälsar på dem med glädje.

De finner att deras gamla rum är intakt, och ovanför allas sängar hänger en bild, målad med kol, av den personen som för en gång för länge sedan sov i sängen. Ekon och Krister finner även till sin förvåning att sängarna är för små för dem så dom får alla var sitt nytt rum på övervåningen till Chens verkstad.

Dagarna går och de kommer till insikt att gården känns väldigt tom. Var dom än går, så kommer de ihåg de minnen de skapat med de andra. När Lilika och Lisette kommer tillbaka blir den dystra stämningen än dystrare. Någon dag efter deras återkomst så en kväll samlas de uppe i Lisettes kapell i närheten utav vattenfallet där de håller minnestund för alla deras syskon.

Harold, som hållit sig undan sedan de återvänt till gården, tar efter ceremonin till orda.

”Vad ni har upplevt har varit hemskt, fruktansvärt och absolut hjärtskärande, men det är vad livet verkligen är där ute. I den värld vi lever i så finns det folk som bara vill uppnå sina egna mål, oavsett vem det berör.”

Han tystnar och ser dem alla djupt i ögonen.

”De hemskheter och svårigheter ni har upplevt har gjort er starkare och även lärt er en läxa; man kan aldrig riktigt lita på någon, någonsin.”

Han vänder sig om mot tavlorna som står uppradade på Kendas kista och gör en handgest mot dem alla.

”Somliga utav er dog under eran resa, vissa förrådde er. Alla försökte de på sitt sätt, men alla utom ni var för svaga för att överleva till slutet. Jag vet att det kan kännas som tur, vilket det förvisso är, men i slutet är det alltid den starkaste som överlever.”

Han vänder sig än en gång mot dem, denna gång ser hans ansikte hårt ut men trots detta glider en tår över Harolds kind, han ignorerar den.

”Sörj för era vänner, syskon och kamrater och glöm dem inte. Men gläds även över den tid ni fått tillbringa tillsammans och lev vidare för deras skull. Ni är här i deras ställe, era liv är även deras eftersom ni bär deras minnen.”

Han tar ett par steg närmre dom och hans min blir mildare.

”För några år sedan gjorde jag ett misstag, jag försökte lära er hur världen där ute är, men jag beskyddade er inte, så som jag lovat er. För detta är jag väldigt ledsen, men jag ångrar det inte. Ni har nu på egen hand lärt er hur man överlever i världen, och är nu mer redo än sist att möta den riktiga världen. Dock har ni mycket att lära än, för det är nu allvaret börjar.”

Han sätter sig ner på sina knän och sluter ögonen.

”Jag kommer alltid vara här för er och ni kommer alltid vara välkomna här på min gård, men de flesta utav er har nått den åldern och den mognad som krävs för att överleva och kan nu svara för er själva.”

Med dem orden reser han sig upp och börjar gå mot trappen som leder ut i Lisettes trädgård och ned mot gården. Just på översta trappsteget vänder han om ler slugt.

”Välkomna till Yurin.”

Han försvinner ner för trappan och strax därpå följs han av Chen och Lisette. De sitter kvar ett tag och ser in i elden och på tavlorna medan de låter Harolds ord sjunka in.

Efter ett stunds begrundande går de tillbaka till gården och lägger sig och drömmer alla en gemensam dröm. I drömmen springer de alla runt på den stora ängen nedanför Chens verkstad. De är alla där, de leker, de skrattar och har roligt. I slutet av drömmen så står Dagon, Ekon, Krister och Lilika på ängen och ser hur de andra springer iväg över krönet. De bortgångna vinkar till de överlevande och försvinner över krönet…