Onsdag 26/12

Andra inlägget i följd som är på svenska, vilket ni självfallet redan ser. Men ifall ni missat det så vet ni det nu. Tur att jag upplyste er om detta innan någon kom till skada.

Well, livet går vidare, som vanligt och hittills har jag bara spelat rollspel med den lilla gruppen. Det var tänkt att spela med den större gruppen men, till allas förvåning, var Henriksson i Pajala. Detta var ju lite synd eftersom jag hade ett scenario jag tänkte spela med alla som varit med om Jaydes anfall i skogen.

Well, när det gäller ungarna så tar dom sig väl frammåt. Robert klagar konstant över det dystra temat på äventyret, som kanske är en aning för dystert för två trettonåringar. Själva planen med äventyret var ju att börja lyckligt och roligt så att de fick en trevlig bild utav en syskonskara och sedan utsätta dem för enorma försakelser så att allting verkar mörkt och svårt. Någonting i stil med att livet var lyckligt, och så föll allting ihop, ena onda saken efter den andra…

Så i slutet, efter en massa dystra händelser så skall äntligen solskenet komma igenom de mörka molnen och låta maskrosen bryta genom asfalten mot solen. De skall traggla sig fram, över spillrorna av deras forna perfekta lätta liv och sträva, med mycket möda tillbaka till en någorlunda bra ståndpunkt i livet. När de väl överlevt, om de överlever, så står de där, på toppen utav spillrorna som förr var deras liv, och tittar ner på vad som hänt. De har förlorat mycket, men de har även tjänat mycket, och nu är de starkare än någonsin förr. Och i heder till deras fallna kamrater, som de minns med stort hjärta… lever de vidare och försöker skapa ett nytt liv för sig. Ett liv där de kanske kan hjälpa andra undslippa de försakelser och hemskheter de själva behövt uppleva.

And this, my friends, is the taste of life in Nianze.

Men ändå, det kanske var för mörkt för två trettonåringar. Inte för att jag tänker ändra det ändå. Jag har beslutat mig för att köra detta, och om jag ger upp det bara på grund utav att det känns lite jobbigt och tråkigt för dem, så kan jag ju lika gärna låta dem spelleda. Det skall vara jobbigt ibland, annars kan man inte lära sig något utav livet. Det har ju vissa själva fått lära sig av sitt eget liv. Någon dag, kanske äventyrets djup kommer nå dem, och de kanske inte anser att dysterheten är så hemsk ändå. En sak är dock bra, att de känner dysterheten visar då på att de har viss empati med sina karaktärer och inte bara ser det som ett spel där man sitter och pratar meningslös goja, så som vissa anser att rollspel är.

Well, hur som helst så har solen börjat skina i äventyret nu. De har avslutat fyra kapitel och nästa gång vi spelar så är det, det femte kapitlet som vi skall gå in på. De senaste två passen har vi nämligen lyckats ta ett kapitel i taget. Och nu är det inte så många dystra händelser kvar, beroende på deras val, innan själva kampanjen i Terra Nova är över. Efter det får man väl bara vänta och se vad som händer.

Med vänliga Hälsningar,
Herid Fel