Nostalgi

Jag sitter här just nu och lyssnar och sjunger till julsånger.

Det är inte många sånger som faktiskt är bra av de låtar jag fått tag på. För jag är mer ute efter sådana där visor som man sjöng när man yngre. Sådana som man lätt kan sjunga med i och som är tätt bundna till minnen från en svunnen tid.

När man ser på barn idag, alltså de barn man har kontakt med. Vilket i mitt fall är främst Robert och Rasmus. Så kommer man att reflektera över hur de tänker, beter sig och för sig mot hur man själv var.

Det som fascinerar mig som mest är ju egentligen hur man då tänkte att man inte skulle förändras någonting. Det stämde väl inte riktigt på mig. Men de flesta jag skådat blir sällan någonting i närheten utav hur de var i sexan-sjuan. Jag är hyfsat likadan, skillnaden är dock att jag börjat gilla saker som jag då accepterade mest. Dock så kan man kalla detta gillande snarare för en nostalgiskt gillande. Samt att jag lagt ner den offensiva radikala inställning jag hade då.

Det är inte som att den egentligen finns så långt borta, bara att just nu har jag anledningar till att inte följa den. Förr, just i den åldern, så hade jag ingenting annat än mig själv att leva för. Inga vänner, ingen bestående hobby som jag delade med någon.

Jag hade mitt hobbyprojekt, rollspel. Som jag delade med Jonas, samt spelade ibland med Daniel Lejon som då var den jag ibland var med. Dock anledningen till det var ju mest för att slippa vara hemma, testa rollspelsidéer och för att jag då även gillade hans yngre syster.

Jag läste Robert Jordans böcker, tävlade med en tjej i en årskurs över mig för att hinna till bibblo och låna böckerna före henne. Jag skrev även lite då och då kortare noveller och hoppades på att bli lika bra som Jordan.

Jag slogs när jag kunde. Dock så just i sjuan var det lite med bråk, förutom polis incidenten med misshandeln. Som egentligen inte var en misshandel, men blev anmäld som en sådan.

Jag umgicks med Andreas Hagberg, som är sex år äldre än mig. Och med honom lärde jag mig mycket. Bland annat även psykologi och allt cp-tjafs jag kan just nu. Jag antar jag såg upp på honom då, dock så min respekt i hans närvaro var väl vid närmre eftertanke väldigt lik Roberts respekt gentemot mig, lite halvt om halvt.

Jag sysslade med dåliga saker i övrigt. Saker där jag fick utlopp för min aggressivitet och motvilja mot samhället. Och tjäna pengar på det i samma veva.

Nej, det var svårt att se att saker skulle leda hit i alla fall, men det är lätt att gå tillbaka. Bara man förlorar en anledning att ha kvar det man har nu så går man väl tillbaka. Jag menar, vad är det för idé att göra saker när den, eller de man gör det för inte längre finns där? Och ta det inte fel, jag gör det för mig, men jag gör det för att upprätthålla någonting jag värderar. Men när den värderingen inte finns, finns ej heller syftet kvar med det ursprungliga.

Jag tror inte jag tänkte på så mycket annat än att trycka undan känslor förr, men då hölls jag även utanför alla känslor utom hat och ilska på den tiden. Kärlek, ömhet, att bry sig om andra och att ha någon som bryr sig om en själv… jag förstod och kände inte dessa känslor framåt senare i mitt liv, inte egentligen. Det är väl först nu som just de känslorna har fått en enorm tyngd och förståelsen äntligen kommit förbi mig.

Det tog ett djävla tag…

Med vänliga Hälsningar,
Herid Fel