2005-11-27 – Söndag

Rubrik: 2005-11-27 – Söndag
Daterat: 2005-11-27 23:49:00

Påbörjat inlägg: 23:45
===
Hejsan alla idag!

Idag har varit en rätt så slapp dag. Det har typ inte hänt mycket. Jag har ätit frukost, städat huset, bråkat med mina föräldrar och sedan har jag spelat rollspel (underlaget till kapitel 1) och så har jag sett på anime och skrivit på prologen. Prologen är fortfarande inte klar men det jag har gjort postar jag här nedan.

===
Prolog – En mörk dag (forts.)
————————-
Det var varmt och fuktigt när Ryon vaknade igen frammåt kvällen. Han blinkade och tittade sig förstrött runt och undrade en sekund var han var. Han hade drömt en dröm som präglat honom i många år nu. Det var Iktum, om hans föräldrar inte hade varit med i RAD hade de flytt tillsammans med Demandred Moonlight till Iktum ljusalvernas värld mellan världarna. Hans föräldrar var döda nu så det var fel att beklaga sig över beslutet de hade fattat. De hade trott att RAD skulle kunnat krossa Nekromantikerna, trots underläget de låg i. Och de hade kämpat för sina liv in i det sista. Det hjälpte dock inte för Ryon alla gånger. Ibland så tänkte han hur han kunde ha haft ett tak överhuvudet, ett hus att bo i och ingenting att bekymmra sig om i hela världen istället för att springa runt och försöka överleva i en värld som denna där nekromantikerna faktiskt tagit över världen och det hopp som fanns för att överleva var att hålla sig i rörelse och hoppas på att de inte stoppade en vid portarna till städerna där det fanns mat.
”Hörru Ryon! Ta och vakna nu! Vi har inte tid med ditt sjusovande!” Sade Aurora irriterat.
”Vi måste hinna äta och besluta oss för vad vi skall göra härnäst, samt att vakthunden måste röja igen spåren efter oss.”
Ryon suckade tungt och satte sig upp och fann Aurora sittandes med benen i kors på golvet framför oljelampan med ett paket torkat kött i ena handen och en vattenlägel i den andra. Kain var ingenstans att finna.
”Var är Kain?” Frågade Ryon och gäspade stort och sträckte på sig.
”Han gick ut för att utföra sina behov. Det har börjat regna, så det kommer bli svårare att upptäcka slämmen inatt.” Svarade Aurora och tog en tugga från sin köttbit.
Ryon nickade för sig själv och ställde sig upp och började själv ta fram maten han hade i ryggsäcken. Bitar av torkat kött, fördelade i paket som skulle räcka till varje måltid, lite mjölk i en glasflaska, för tillfällen då energi skulle behövas, en bit ost, den hade torkat men det gick fortfarande att knapra på, samt en liten vattenlägel.
Vatten som inte förgiftats i detta land var svårt att finna. I Sancho var mycket av det fritt rinnande vattnet förgiftat från olika mineraler och även liken som låg på botten längst allt för många floder. Landet hade varit så redan före Nekromantikernas framfart så för att få rent vatten var man tvungen att koka det och ta till vara på så mycket som möjligt.
Ryon satte sig ner mitt emot Aurora och började själv äta då Kain kom in i ladan. Han såg inte så våt ut, och det verkade inte vara mycket vatten på hans vaxade mantel, men några droppar kunde Ryon se.
”Vi har haft två grupper grannar idag. Harf. Den ena gruppen gav sig av nyligen och de andra sitter på vinden i ett av husen och väsnas så att de döda kan höra. Harf, harf, harf…”
Kain skrattade åt sitt eget skämt trots att ingen annan skrattade. Han var sådan, gillade att dra vitsar, oavsett hur illa situationen blev. Det kunde vara uppmuntrande ibland men i övrigt så ignorerade Ryon det. Lyckligtvis gjorde även Aurora det.
”Det gäller att äta fort och bege oss av fort med andra ord.” Konstanterade Ryon och tog en klunk av sitt vatten.
”Du kunde ha dödat dem så hade vi sluppit stressa iväg! Du lär dig aldrig!” Svarade Aurora bitskt men även hon skyndade sig att äta upp sin mat. Hon var magiker, och magiker hade det svårare med Nekromantikerna eftersom deras själ var som godis för dem. Aurora var ingen dumskalle och hon värderade sitt liv så hon argumenterade inte emot mer under måltiden.
”Så, skall vi till Agul fortfarande eller skall vi fly norrut längst ån?” Frågade Ryon de andra.
”Jag skulle föreslå att vi fortsätter mot Agul, jag känner inte till någon stad i närheten, och jag börjar få slut proviant. Men hunden kanske är för rädd, så vi kan nog fly om han verkligen vill det.” Svarade Aurora och började packa ner sin mat i sin ryggsäck.
”Kom ihåg att det var jag som hittade ryktet Aurora, inte du. Jag fortsätter mot Agul, om inte Aurora så hemskt gärna vill ut och utforska vildmarken efter godsaker.”
Så började de gnabbas och kasta ilskna kommentarer mot varandra, Aurora hotade även med att frysa fast Kain i ladan så att nekromantikerna kunde få honom, men Kain brydde sig inte utan kastade bara en än spydigare kommentar tillbaka.
”Då reser vi till Agul. Om inte ni slutar bråka snart så kommer ni verkligen väcka de döda. Och jag betvivlar att någon utav er är så speciellt sugna på att slåss mot en nekromantiker för stunden.” Sade Ryon lugnt sammtidigt som han ställde sig upp och satte ryggsäcken på ryggen och började ta på sig sin resemantel. Aurora och Kain tystnade tvärt, och Auroras blick lovade en grov vedergällning senare och de började nästan blixtra när Kain log stolt och vände sig mot sin egen utrustning. Ikväll skulle nog Ryon hålla sig en bit ifrån Aurora.
De begav sig ut mot vägen och följde vägen till de kom till skogen. Där tog de av in i skogen och började följa vägen parallelt för att slippa stöta på några patruller av Nekromantiker.

När de kom fram till skogsbrynet ett par timmar senare, de hade nästan blivit upptäckta av en patrull unga nekromantiker på vägen på grund av att Ryon nästan stubblat på ett djur, men han hade även snabbt dödat djuret och de hade undgått upptäckt. Nu låg de på mage i ett buskage i skogsbrynet och Ryon låg och spanade mot staden. Det Aurora kunde se av staden var att den hade en hög svart mur och kanske ett dussin torn som var bemmanade med drygt tre pers i varje torn. Vid porten stod det två stycken nekromantiker och porten själv, var stängd.
”Det är ynglingar i tornen, tre till fyra stycken i varje torn. De verkar ha påbörjat sin dödfas. Vid porten står det två stycken nekromantiker, obeväpnade och utan rustning.” Sade Ryon.
Det ändrade dock inte mycket. Nekromantiker var väldigt skickliga i att använda sina långa svarta tvåhandssvärd men det var inte vad som gjorde dem farliga. Och det var två stycken av dem, och de var tre. Och även om de skulle överleva en strid med dem så skulle ynglingarna ta död på dem innan de fått upp porten till säkerheten.
Nekromantikerna hade flaggat Agul som fristad. En av de belöningar som Sanchoborna hade fått av att assistera dem i de tidigaste krigen av övertagandet av världen. Många Sanchobor ångrade nu vad de gjort, men var glada för att de fick lite egen frihet trots allt.

***

Fortsättning följer när jag väl skrivit den.
===
Avslutat inlägg: 23:49