2005-11-26 – Lördag

Rubrik: 2005-11-26 – Lördag
Daterat: 2005-11-26 22:41:00

Påbörjat inlägg: 20:57
===
Tjosan allihopa!

Eftersom jag inte kom i säng förrän runt 4 så steg jag upp 08:00. Startade BECK-soundtracket och sjöng med från sängen innan jag till slut steg upp, gjorde mig i ordning och duschade innan jag tog mig frukost. Idag använde jag även för andra gången hårtorken för andra gången i mitt liv. Det är typ omöjligt att få mitt hår tort nu med bara handduk efter att man verkligen tvättat det.
Efter att ha ätit en knaper frukost, mjölken var nämligen slut så det var inte så lätt att hitta någonting ätbart som inte kräver mjölk, så var jag tvungen att gå ut och starta bilen och skrapa rutorna. Klockan var runt kvart i tio. Jag skulle nämligen till Midskogs och Farsan hade ställt upp att övningsköra med mig till midskogs.

Väl där så satte jag mig för att korrigera karaktärer i väntan på de övriga spelarna, jag var där runt tio, medan de andra hade sagt att de skulle anlända runt 11:00.
Först att anlända var PB (Patrik Bruhn), som kom några minuter i och knackade på fönstret. Strax efter det så anlände Fopporna om än vid fel igång som vi ej hade tillgång till att öppna så de skulle gå runt skolan. Under tiden de gick runt anlände David Henriksson, och det var alla som skulle komma idag. Anders Engström var sjuk och Alina Ditkovskaia (rättstavat?), skulle arbeta och städa.

Det finns inte så mycket mer att skriva om själva dagen egentligen. Vi testade först strida lite. Det gick lite si så där, Andreas saknade lite av sina saker och var då ofullständig, så han dog snabbt. Dock så var de andra med längre. Det var en lång strid som visade att de egentligen inte kunde vinna. Jag var nöjd, de fick testa på lite av de nya stridsreglerna och jag fick se hur de fungerade i strid mot varandra. Andreas for hem på grund av att han blev uttråkad när han var död och att det tog en sådan djävla tid för Foppa att ge upp mot PB och Andreas. Slutsats, Foppas karaktär är mycket bra tank. Och PB är en bra balanserad magiker, får han bara lite magier så har vi säkert en bra magiker där. Säkert blir allting bra. Nu tänkte jag göra ett försök av att skriva en novellliknande sak om det spelande vi gjorde idag. Det blev nämligen ett litet spel, inledning på kampanjen vi skall spela.
===
Prolog – En mörk dag
————————-
Ödemark.
Det var en ödemark, och trots att byn låg mellan en stor lummig skog och en glittrande å, så var det en ödemark. Husen var övergivna sedan länge och på många ställen hade takbjälkarna murknat och fallit in. På vissa ställen kunde man även se hur ytterväggarna fallit in eller ut och låg nu i spillror av trä och glas. Det gick en väg över ån och den fortsatte vidare in genom skogen mot Agul och därefter vidare till Mortemim, distriktets farm.
I den förfallna byn kunde man från vägen se rörelser. Trots den ständigt mörka himlen så kom ett visst ljus igenom från solen och gav ett mörkt och dystert intryck, som de dagar då de blygrå molnen ligger tungt över landet men det ändå finns ljus nog att se. De som rörde sig i den förfallna byn var tre varelser som sökte skydd för dagen, ty i dessa tider var det farligare att resa runt dagtid än nattetid, riskerna fanns alltid att man blev dödad eller fördes till farmen.
En av de tre filurer som lurade runt på de övervuxna gatorna i byn var lång och klädd i en brun mantel som var sliten och smutsig som av att ha legat i flertalet buskage och diken på senare tid. Hans kläder var alla i gråbruna nyanser och gjorda för att smälta in och vid hans sida hängde ett kortsvärd i sin skida. Hans ansikte var dolt av en väl framskjuten huva, men detta till trots kunde man se en spetsig näsa och ett par sneda kattögon i ett slätt ansikte som var fårat av oro. Tätt följd bakom honom kom en kvinna i en blå klänning med vita sömmar och broderier. Den var inte allt för prålig och vid en närmre titt så kan man se att den var anpassad för att kunna röra sig snabbt i vissa situationer. Hon bar även en mantel i samma färg samt en ryggsäck och en lång stav invirad i vitt tyg på ryggen. Hon rörde sig bestämt där hon gick, näst intill marscherade efter mannen framför. Bakom henne gick en snövit nordbrizzt obesvärat med försiktigt fram. Han var klädd i väst och byxor av björnskinn och en mantel av vaxat läder. Vid sin sida bar han ett svärd av samma typ som den förste och han smekte ideligen dess hjalt och tittade observant omkring med sina klarblå vargögon. Den förste smet in i en lada och de andra följde tyst efter och brizzten stängde sakta och tyst dörren efter sig.
Ladan var stor och rymlig och halmen här såg inte ut att vara allt för gammal, så förhoppningsvis var det inte allt för många kryp och insekter som lurade här. De hade redan fått utstå brizztens problem med loppor för drygt en månad sedan, och sedan dess så hade de varit noga med att se till att försöka få en någorlunda insektsfri sovplats på dagarna. Halmen som fanns i ladan låg i stora högar längst väggarna och lämnade ett smutsigt och dammigt trägolv fritt i mitten utav ladan. Det fanns även ett loft, men det syntes ingen stege och det var för lite utrymme i ladan för att hoppa. I ett hörn stod ett par mindre trälårar inte stora nog för att sitta på men precis så stor att man kunde ha lyktan på den.
”Är stället tillfredställande för er, mina vänner?” Sade den brunklädde mannen, och drog tillbaka huvan och blottade då ett alvansikte som var inramat av brunt välkammat hår som nådde honom till axlarna.
”Det duger för mig. Harf. Så länge jag får någonting mjukt att vila tassarna på som inte är våt och klibbigt. Harf.” Svarade brizzten alven.
”DUGER? Är det vad du kallar detta? Detta är ett palats! Njut medan du kan innan din päls blir våt igen. Otacksamt är vad det är!” Svarade kvinnan samtidigt som hon vårdslöst slängde sig i en hög med halm.
”Inget illa ment, Aurora, men stället är faktiskt inte det bästa. Harf. Halm kliar, och om du inte vore lervällingens drottning så borde du vara mer kräsen än mig.” Sade brizzten och började skratta lite förnöjt över sitt lilla skämt. Det gjorde däremot inte Aurora. Hon stirrade kallt på brizztens rygg medan han drog upp en oljelampa ur sin ryggsäck och tända den med elddonet.
”Om jag vore som dig, skulle jag vara tacksam för att jag låter dig följa med. Men du kanske föredrar att bli överlämnad till Nekromantikerna? Jag och Ryon har då sannerligen inga problem med det. Eller hur Ryon?” Aurora vände sig om och såg på Ryon som börjat inspektera halmen efter småkryp.
”Nu skall vi inte vara sådana Aurora. Kain har ju trots allt en viss poäng, det är lite jobbigt att sova i halm, men det är ju trots allt bättre än att sova i ett dike. Vad mer kan vi förvänta oss när tiderna är som de är?” Svarade Ryon utan att avsluta sitt sökande efter insekter och småkryp i halmen.
Kain ställde ner lyktan på en av lårarna som han placerat i mitten av ladan och satte sig själv i en av högarna med halm. Han kontrollerade den lite snabbt och lade sig sedan ner och suckade sedan belåtet.
”Det är då bra halm här. Harf. Jag tror jag tar andra vaktpasset idag. Harf…” Kain gäspade högljutt och Aurora gjorde sur min och lade själv sig ner i sin hög utan att varken kontrollera eller se sig för.
”Du tar första vaktpasset Ryon, väck Kain när det är din hans tur.”
Ryon suckade, men satte sig bara fogligt tillrätta intill väggen för att ha god uppsikt över ladan sammtidigt som han kunde ha det någorlunda bekvämt utan att somna. Det var sällan någon idé att argumentera emot Aurora, hon fick alltid sin vilja igenom till slut. Om hon inte skulle få det så skulle det både höras och kännas i flera dagar efter det, vilket Ryon inte hade så stor lust med. Han hade inget emot att ta första vaktpasset, det var oftast så när han inte var kvick nog att lägga sig. Fast det var ju en viss fördel med att ta första vaktpasset också. Då fick man sova längst och skönast.
Man kunde tro att Aurora och Kain ogillade varandra, men både Aurora och Kain hade rest tillsammans med Ryon i flera år nu och de hade alltid gnabbat. Det tedde sig nästan som om Kain och Aurora var bättre vänner än Ryon var med någon utav dem. Ryon suckade djupt och hoppades innerligt att detta rykte inte skulle vara falskt det med.
De hade nämligen sökt efter de små legendariska spillrorna av RAD, motståndsrörelsen som sades ha krossat för fyrtio år sedan. Men enligt väl nertrykta rykten som de sniffat upp så skulle det finnas en spillra av RAD kvar någonstans i trakten runt Agul. Dock så var det inte första gången de hittat ett rykte som detta, och om de inte hade tur skulle det inte bli sista gången heller.
Ryon slutade tänka och fortsatte att övervaka ladan i väntan på att hans fyra timmar skulle passera så att han äntligen fick sova.

* * *

Fortsättningen följer senare… Fortsätter skriva nu.

===
Avslutat inlägg: 01:04

Notis, berättelsen ovan, skrevs aldrig klart på grund av brist på intresse.