Trial of Trizon – Teaser – Part One – Message in the Wind (Swe)

The upcoming adventure’s name is Trial of Trizon, here is a little teaser… (it will be in swedish);

Mörka moln svepte in över landet.
De rullande sakta, målmedvetet över himlavalvet som en olycksbådande våg och lade sig som ett täcke över himlen och skymde solen.
Så började regnet.
Det kom plötsligt, utan förvarning.
Det var ett lätt jämnt regn som inte lämnade någonting torrt.
Så slutade regnet tvärt och lika plötsligt som det anlänt luckrades molntäcket sakta upp och solens strålar sken åter över landet.
Uppe på en bergstopp i närheten slutade ett torn att lysa då magikerna som styrde vädertornet avkanaliserade och stängde varsamt ned vädermekanismerna som styrde tornet.
När lugnet åter hade lagt sig över landet började bönderna gå ut på fälten och räfsa och förbereda marken för att sås. I städerna sopades gatorna rena, taken skrubbades och regntunnorna omhändertogs.
I Meno var allting lugnt och stilla, och solen smekte landet och framhävde dess rikefulla skönhet.
Efter krigets slut hade världen blivit stilla och allting var lugnt och tyst så som om hela världen sov eller väntade på någonting stort.
Någonting avgörande.

Nere i södra Meno lyste ytterligare ett vädertorn upp då de började arbeta med en vind från söder som skulle bringa med sig värme och energi att svepa över landet som en gigantisk handduk.Uppe på ett berg inte långt från ett annat torn, av ett annat slag, så började en annan vind sin vinande färd nerför bergets sluttningar.
Vid bergets fot stötte den på ruiner, en stad som var till synes hel dock övergiven och misskött.
Dess kupoler, spiror och torn hade börjat tappa sin form och över hela staden växte en mossig gröda börjat växa på väggar och tak där den trängde sig in i sprickor och rev isär och skapade än fler sprickor.Vinden ven genom staden och fortsatte vidare.

En stark vind slet plötsligt tag i hans mantel och var nära på att blåsa manteln all världens väg då han bestämt tog tag i mantelfållen och svepte den tätt omkring sig.
Han tittade sig oroligt omkring efter iakttagare, men såg självfallet ingen.
Vad dumt av honom egentligen, vem skulle se honom här? Detta var förbjuden mark och ingen vågade bryta mot Trizons lag. Dock så sade sägnerna att alla som beträdde denna mark var dömda till en lång och plågsam död.

Men han var inte rädd, han hade sett döden i vitögat så många gånger att han var beredd att dö. Dock så var han säker här eftersom hans förföljare som ville döda honom inte skulle följa honom hit och skulle denna hemska fara visa sig så var han inte rädd att ta sitt liv. Han pillrade på hjaltet till sitt svärd och tittade förstrött ned på den hand ritade kart biten som han fått av den tystlåtne munken och tittade sig sedan omkring och beslutade sig till slut att gå rakt fram.
Han fortsatte gå mellan stadens trånga gränder och gator, försiktigt trevandes över alla rötter och hål.
De som byggde den här staden hade sannerligen ingen känsla för struktur! Alla gatorna var trånga och oregelbundna, de gick hit och dit, kors och tvärs i ett kaotiskt virrvarr som ett spindelnät vävt av en Marodörs Spindel som druckit för mycket daskár.

Plötsligt så vek sig marken under honom och i en reflex så försökte han greppa tag i kanten, men var då tvungen att släppa taget om manteln som genast slets iväg utav vinden. Han svor tystlåtet där han hängde med en hand på den nästan hela stenläggningen framför honom, dinglandes ner i ett stort hål av något slag. Han tittade ner och såg att under honom löpte en tunnel som kom från söder och löpte upp vidare norrut. Han tittade på kart biten och efter lite övervägande så släppte han taget. Han landade mjukt på golvet i tunneln och han ställde sig smidigt upp och såg sig omkring. Här nere blåste det i alla fall inte.

Tunneln var formad som en halvcirkel, och hade som en gata i mitten och trottoarer som följde längst med sidorna av tunneln.
Han hade inget ljus, så han tog sig tid att memorera kartan och började sedan följa tunneln norrut. Efter kanske en fem minuters promenad kom han fram till vad han trodde var en port.

Om nu tunneln inte hade böjt sig, vilket han inte trodde att den hade gjort, så borde denna dörr leda in i något utav de nedre planen av den byggnad som han var på väg till. Där hans enda möjlighet att fly från dem som jagade honom, fanns.
Om nu inte munken hade ljugit för honom. Dock så hade han inget att förlora, så han trevade sig efter ett handtag och lyckades till slut med stor möda att öppna porten och blev först bländad av ljuset innanför portarna.

När synen väl återvände honom, så vidgades hans ögon av häpnad och utan att tänka sig för tog han ytterligare ett steg in, då portarna plötsligt stängdes bakom honom med ett ödesdigert dån…

Well, that’s it. It don’t say much, but well. It’s something, isn’t it? Hehe…